Hur stolt kan man bli!? Jag och Java har jobbat med att när vi i skogen/spåret/cykelbanan möter någon så ska hon stanna till och vänta med mig och igår eftermiddag då vi kom ut från skogen och ned mot cykelvägen hos oss så kom samtidigt en cyklist - gissa vad som händer - jo, duktigaste Java sätter sig ned självmant och tittar på mig! Vilken känsla! Smarta lilla sötnos!
Sedan var kvällen inte riktigt lika kul. Java hoppade ned från soffan och gjorde illa ena bakbenet. Jag blev först arg (det var inte jag som lämnade henne...) och förstås livrädd.
Ringde till syrrans sambo för att höra vart man vänder sig en lördag kväll för att få tag i en veterinär, visste att det var i Vännäs, men var/vilken? Ringde veterinären som lyckades lugna mig. Då jag beskrev att hon stödde hjälpligt på benet och att hon inte verkade visa smärta då vi kände/klämde på benet så tyckte hon vi skulle hålla henne i stillhet och avvakta natten.
I morse var det "avsevärt bättre" precis som veterinären trott/hoppats. Idag har hon fått ta det lugnt, förutom när en av våra små grannhundar kom förbi och Java och grannhunden "tiggde" till sig en lekstund.
Jo, två "korvspår" har hon fått göra också. Lill-husse D fixade spår i vardagsrummet och Java fick jobba lite med nosen - kul att se. Märks redan att hon blivit snabbare sedan förra gången vi provade.
♥ /E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar